Efter drygt ett år i husvagnen är jag på gång att flytta tillbaka till mitt hus. Till en början kändes det inte så lockande och jag tänkte mest att "nöden har ingen lag", och jag siktade in mig på att i första hand reparera/renovera huset efter mina hyresgästers framfart och sen sälja det. Därefter har jag ändrat mig och bestämt mig för att i stället göra det så trivsamt och fint som möjligt och bo kvar här. För tillfället bor jag i husvagnen utanför huset (långsam återanpassning) p g a reparationsarbetet. Det är ju såklart mycket bekvämare att bo i ett hus än i husvagnen, men på något sätt kommer jag ändå att sakna det - smattret på taket när det regnar, ljuden från naturen som kommer närmare, min supersköna säng, det minskade behovet av prylar etc. etc. Samtidigt har jag verkligen saknat mitt kök i huset som är rymligt och har bra arbetsytor, och min "walk in closet" som rymmer alla kläder och textilier, och min trädgård inte minst. Trädgården är i och för sig MYCKET anspråkslös men som ett blankt papper som lämnar utrymme för roliga idéer. De idéerna som dykt upp hittills är att bygga om uterummet till vedeldad bastu kombinerat med uterum, och att göra ett vedeldat badkars-spa i trädgården. Här ska också bli ett grönsaksland, och sen kommer det att flytta hit några höns och ett par Myskankor som heter August och Lotta.

Thailand är ett solsäkert, varmt, underbart land som jag besökt ett flertal gånger nu. Här finns det mesta man kan önska som frusen nordbo. Trevliga människor, härligt klimat, god mat, mycket att se och uppleva, bra shopping etc, etc, men vissa saker i detta land är svåra att förstå. Troligtvis är språkbarriären en orsak att man inte förstår vissa saker men också vad gäller sättet att tänka och agera kan vara ett problem att begripa. Jag och min dotter anlände häromdagen till Kamala  beach på Phuket, och vi bor på ett litet guesthouse som heter Benjamin resort - jättetrevligt och billigt - direkt på stranden (barfotaliv i 14 dagar). Det enda "smolket" i glädjebägaren är att militären för någon vecka sedan gjorde en razzia längs strandpromenaden och den har verkligen satt sina spår. Resultatet av razzian är att det i dagsläget inte går att hyra en enda solstol eller parasoll på någon strand på hela Phuket och att mycket annat trevligt etablissemang som tidigare funnits längs strandpromenaderna nu är borta. Anledningen anges vara att vissa inte betalt in skatt som de borde....andra säger att de betalt skatt men p g a korruption så har det stoppats i myndigheternas fickor och inte registrerats. Vad som är sant lär väl aldrig komma fram men en sak är säker, att många fattiga människor mister sin födkrok och många turister drar sig för att åka hit framöver. Lägger in en bild från ett tvådagars protestmöte från näringsidkare i Kamala. Vi förstod inte vad de sa men alla longtailbåt ägare tog sina båtar och drog härifrån efter mötet. Man kan ju tycka att det är prekärt att makthavarna ger sig på solstolar och parasoller när det finns så mycket problem med bl a prostitution.

Känner att jag efter ett långt uppehåll med att "blogga" är på gång igen. De senaste två månaderna har jag befunnit mig i ett antal nyanser av grått och svart av olika anledningar, men börjar nu hitta andra kulörer i tillvaron igen. Jag bor fortfarande i min husvagn men har flyttat till Nävlinge som är en liten by utanför Hässleholm/Vinslöv. Där har jag husvagnen parkerad på tomten hos en mycket god vän. Jag behöver lite ro i själen för att få lust att skriva och den börjar komma tillbaka nu. Ibland behöver man lite distans till saker och ting för att få perspektiv, och just nu så känner jag att jag behöver sammanfatta lite av de senaste månaderna för att hitta det perspektivet. När jag tittar tillbaka på våren och sommaren så har det hänt många saker som fått en att må bra, och väldigt mycket pga mina fina vänner, som uppmuntrat mig till en massa nya saker som utmanat mig. Visst! Jag har inte blivit någon "fena" i Kitesurfing och inte heller i teater.......men jag har på det viset träffat så många underbara människor och haft så många roliga stunder tack vare att jag "hängt med" på dessa aktiviteterna. Det är så himla mycket värt med vänner som får en att se - att allt bara kan bli bättre - och att detta är första dagen på resten av ens liv.

Nu har jag flyttat ännu en gång. Jag trivdes bra i Veberöd men det blev väldigt mycket körningar eftersom jag hade en hel del att "pyssla" med i Hässleholmstrakten. Så i lördags drog jag upp husvagnen till en väninna i Nävlinge som har en stor härlig tomt. Det känns bra efter att i en månads tid mer eller mindre "bott" i bilen att äntligen ha alla sina saker på en och samma plats. Tidigare idag var jag på Tostarpsgårdens camping och hälsade på. Hörde då ryktas att det skulle bli en flyktingförläggning där, så det kändes bra att ha flyttat vagnen redan nu så att det inte behövde ske akut. Min fd granne var inte så glad över detta så han hade börjat fundera på var han skulle ställa upp sin vagn framöver. Jag trivs verkligen med att bo i husvagn och har upptäckt vilken frihet det ger att kunna välja var man vill bo för tillfället. Mycket pratikskt!

Det här med kitesurfingen har visat sig vara betydligt svårare att lära sig än vad jag räknat med. Ok.....jag kommer upp på brädan,  jag har hyfsad kontroll på kiten, jag åker en liten sträcka...... men sen tappar jag helt kontrollen och flyger och far all världens väg. Min kitekompis börjar bli lite "desperat" och vet inte riktigt hur han ska "få mig på banan/brädan". Jag blir mycket irriterad på mig själv för att jag inte fixar detta. Vanligtvis när jag ger mig på något så brukar det fungera (åtminstone hjälpligt) efter ett par försök.....men inte i detta fallet. Jag gör fortfarande helt otroliga och ofrivilliga flygturer och krascher, och på ganska grunt vatten dessutom. Jag inser att jag måste ha änglavakt som inte skadat mig hittentills. Idag hörde jag en låt på radion med MR Probz.... Waves....som stämmer rätt bra in på hur jag upplever kitesurfingen för tillfället (efter landningarna har man en tendens att tappa bottenkontakt och "driftar" /släpas iväg efler kiten i vattnet). Kom just på att jag för många år sedan gav mig på en annan aktivitet som jag hade stora problem att lära mig behärska.........nämligen att dreja. Vill minnas att i stort sett varje försök slutade med en fullständigt kollapsad lerklump på dresjskivan eller att leran till slut slet sig från skivan och landade någonstans i omgivningen. Kursledaren i detta ämne har nog aldrig hört så många svordomar komma ur en och samma person och kliade sig förundrat i skägget när han studerade min "teknik" och försökte förmedla hur det hela skulle utföras. Lyckades trots detta få till ett par hyfsat snygga och välgjorda "pottor" under kursen har jag för mig.

Eftersom jag kom vilse häromdagen, så fick jag lämna en stor del av den potentiella skörden kvar i skogen. Häromdagen åkte jag och en väninna dit för att fortsätta plockningen. Vilket svampställe!!!! Vi hittade massor med Karljohan svamp och lika mycket kantareller. Till sist var vi så trötta på att gå i denna snåriga terräng så vi gav upp - för denna gången - i vetskap om att där förmodligen finns lika mycket till att hämta att fylla fysen med (jag får fylla andras frysar eftersom jag inte har någon i husvagnen). Förstår om några av er som läser bloggen blir trötta på att höra om mina ideliga svamppromenader, men jag tycker verkligen att det är roligt att plocka svamp. När man hittar ett nytt ställe är det nästan som att vara på skattjakt och hitta en guldgruva. Dessutom är det ju så otroligt gott......

Det är inte många gånger i mitt liv som jag gått vilse......I alla fall inte rent fysiskt. Trots alla ridturer, hundpromenader eller svampexkursioner jag varit ute på så måste jag säga att jag är begåvad med ett fantastiskt lokalsinne. På alla år så har jag kanske varit vilse ca 2 -3 ggr. Men plötsligt händer det. Idag var jag ute på ett av mina "gamla" svampställen.  Det hade varit någon där och plockat redan så jag insåg att "skörden" inte skulle bli så stor. Innan jag körde därifrån fick jag helt plötsligt en impuls om att utöka mitt sökområde, vilket var en väldigt tät och låg granplantering. Min erfarenhet är att Kantareller vanligtvis inte växer i denna vegetationen,.....men.......Här växte de i massor. Jag hittade kantareller under varenda gran och jag bara plockade och plockade.Helt plötsligt upptäcker jag att jag gått vilse, och har ingen aning om vilket håll jag kom ifrån eller var jag ska gå. Det regnar, granarna står tätt, jag börjar få panik.......men då kommer min logik in som tur är. Vissa av mina vänner skulle säkert hävda att jag inte är särskilt logisk utan bara tänker "med magen", men i sådana här lägen är jag "EGOlogisk" - det handlar enbart om överlevnad. Jag tänker - ring en vän (nej f-a-n vad pinsamt, sista alternativet), fråga publiken....... (fågel, ekorre, skalbagge??) NEJ. Uteslut alternativ - JA. Jag plockade upp min mobil och tog upp Maps,  och hittade min position på en karta. Kollade in läget mot vägen och bestämde mig för att kolla efter några minuter för att se hur jag rört mig. Uteslutningsmetoden kunde till sist få mig att hitta rätt väg. Pust och suck! Jag kan säga att jag var rejält lättad när jag kom upp på vägen och till slut hittade bilen. Jag får åka tillbaka och plocka alla kantareller en annan dag.

Sitter just nu på terrassen utanför min lilla stuga intill Haväng (Skepparp). I gluggen mellan två tallar har jag utsikt över backarna och Ravlunda kyrka (där Fritiof Nilsson "Piraten" ligger begravd). Solen skiner, fåren bräker lite lojt och Norah Jones sjunger lite lagom "jazzigt" i bakgrunden. Kan man önska något bättre? Imorgon blir det fest hos en vänninna som jag känt länge. Troligtvis en fest som man kommer att minnas lika länge som vi kännt varandra (34 år). Därefter finns inga garantier för att man minns något alls.....eftersom jag kommer att vara närmare 90 år då, räknade jag lite snabbt ut. Gästerna har blivit ombedda att inte ta med några presenter utan istället "förgylla" festen med någon slags uppträdande (sång, dans, gyckleri etc.), så just nu funderar jag på hur jag kan bidra till denna förgyllning. Tror jag bestämt mig för att hålla ett tal - vilket säkert kan framstå som torrt och tråkigt, men då ska ni som läser bloggen veta att det säkert kommer en hel del gäster som är proffsmusiker, författare, gycklare, konstnärer och artister av allehanda slag - vilket är svårt att konkurrera med vad gäller underhållningsvärde. De upplevelser tillsammans med min väninna jag kan referera till i ett tal, är åtminstone helt unika, eftersom ingen annan har gjort de sakerna vi gjort tillsammans. Innan jag körde hit idag besökte jag en vän som jag inte träffat på många år. Det var kul att ses igen och roligt att se att han var igång med sitt konstnärliga värv igen. Han har en pytteliten butik där han säljer sin fantastiska keramik, som jag lägger in ett par bilder på. Han kallas Tomaz krukmakare och finns i Skepparslöv utanför Kristianstad. 

Saker och ting kan röra till sig emellanåt och speciellt när man flyttar ett par gånger på kort tid. I vintras när jag hyrde ut mitt hus så flyttade jag hem till en kompis i närheten av Hässleholm, och jag begärde då eftersänding av min post dit. Därefter (i april) flyttade jag in i husvagnen och då begärde jag eftersändning till Poste Restante istället. För den som inte är invigd innebär det att jag avhämtar all min post direkt på terminalen i Hässleholm. Detta har dock inte fungerat så bra som man kunnat önska och inneburit att jag med jämna mellanrum fått köra på "turné" för att samla in min post. Vid ett par tillfällen har jag pratat med ansvariga på Posten om detta och de har försökt att åtgärda problemet men utan framgång. Jag har viss förståelse för att det kan krångla till sig, men tycker ändå att budskapet om att ALL min post ska in till terminalen inte är för avancerat - fram till idag. Idag mottog min väninna ett paket som den stackars förvirrade sommarvikarien på Posten inte visste hur han skulle hantera. Min väninna sa att idag kunde hon ta hand om paketet men fortsättningsvis var det Poste Restante som gällde för min post. Han lämnade paketet där och via telefon berättade min väninna om att det kommit ett paket till mig. Jag bad henne öppna det och se vad det var för innehåll, och till min stora förvåning var det ett par sportskor av det något kostsammare slaget som dessutom inte var i min storlek. Min första tanke är att någon antingen skämtar med mig och vill ge mig en pik om att jag borde träna mer eller så har någon varit bedräglig och beställt saker på nätet i mitt namn. Jag skickade ett mail till företaget (eftersom det inte gick att ringa dit) som skickat skorna och ifrågasatte varför jag fått dessa skickade till mig, och svar utlovades inom 48 timmar. Nu kommer vi till den avancerade delen.... Plötsligt slår det mig att i denna trakten där min väninna bor finns det en person som heter likadant som mig (både förnamn och efternamn) och ringer upp min väninna för att be henne kolla postlådenumret på paketet en extra gång. Det visade sig att det var adresserat till min namne som av en ren slump visar sig bo i huset bredvid min väninna (vad är oddsen för det?). Jag förstår nu att det kan bli lite problematiskt att reda ut för brevbäraren, men hoppas på att de i fortsättningen ändå är lite extra uppmärksamma. Och bara så ni vet......jag har inte gjort detta medvetet för att trakassera eller reta upp Postverket. Det är enbart en slump!

Eftersom jag varit lite slö med att skriva så lägger jag upp lite bilder i bildgalleriet som är nytagna.

Här är katten Sten som försöker sitta på en sten.

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Mycket beroende på det "vackra" vädret, som nästan håller på att ta kål på en. Igår var det 32 grader i skuggan och lika varmt i min husvagn. Puh!Stundtals känns det som att hjärnan kokar och att man ska få solsting. Hursomhelst så har det å andra sidan inneburit en hel del utesittarkvällar och umgänge med trevliga vänner, vilket är kul. Kitesurfingen har dock fått "ligga på is" eftersom det inte blåst så mycket och när det har gjort det så har det inte varit direkt lämpligt för en nybörjare som jag i vilket fall.

Denna veckan kommer jag att tillbringa i Hässleholm till största delen eftersom jag ska vara med och agera (spela teater) under stadsvandringarna som ska pågå under augusti månad. Det ska bli en ny och rolig erfarenhet, för jag har aldrig gjort något liknande tidigare. Bättre sent än aldrig! Alla som vill gå stadsvandringen är välkomna - jag lägger in ett foto på tiderna som gäller.

Nu är jag på plats i Veberöd (Dörröd) sedan några dagar. Det tar lite tid innan man fått ordning på allt igen, fått upp tältet etc (denna gången lyckades jag sätta upp det själv och det blev bra). Jag måste säga att det känns väldigt skönt att kunna göra allt man behöver göra (diska, tvätta, gå på toa, duscha, mm.) utan att känna att man blir "påhoppad". Innan jag flyttade ifrån Tostarpsgården så förstod jag, att jag inte var den enda som blivit bemött på ett otrevligt sätt där, av ägaren. Flera personer berättade att hans inställning verkar vara "att alla campinggäster/boende ska vara j-vligt tacksamma för att de får bo på hans camping". Eftersom jag själv både jobbat med och är utbildad inom turist- och servicenäringen så har jag mycket svårt att förstå en sådan inställning till gäster. Eftersom campingen och övriga faciliteter är lååångt ifrån fullbelagda så borde han istället vara MYCKET ödmjuk mot alla som är där och kommer dit - även om så bara för ett par dagar. Uppenbarligen saknas kompetensen för att förstå detta, och det syns som sagt på beläggningen (som är väldigt låg). Saknar dock alla andra trevliga människor som bor där, och själva anläggningen och miljön på Tostarpsgården är fantastisk (vilket dock inte uppväger bemötandet från ägaren....som sagt). Jag brukar inte vara skadeglad, men i detta fallet önskar jag nästan att han "konkar" så att någon seriös person kan ta över verksamheten och driva den på ett bra sätt. Under tiden jag bott där har jag också sett och hört hur han pratar om och till sina anställda, och det är också under all kritik många gånger. Okej, nu har jag "kräkt av mig" om detta för sista gången, och nu kommer ännu ett nytt kapitel att ta form istället. Det ska bli spännande!!

Jag har av flera anledningar bestämt mig för att flytta min husvagn (skönt att vara mobil) hem till en kompis som bor på en hästgård utanför Veberöd, så jag kommer i fortsättningen att blogga därifrån. Min väninna och jag har spenderat många glada stunder tillsammans ända sedan tidiga tonåren - både med och utan hästar - så det ska bli jätteroligt att bo där. Det blir dessutom närmare till min ena dotter i Malmö (den andra är också på väg dit) och till kitesurfingen. Sist men inte minst så slipper man att bli påhoppad för allt möjligt här på campingen som jag beskrivit i ett tidigare inlägg. Min väninna driver ett sadelmakeri på gården så jag tänker försöka lära mig lite läderarbete samtidigt.

Det senaste året/åren har både jag själv och många i min närhet råkat ut för "livskriser" som berott på en massa olika orsaker som sjukdom, förlust av barn och andra anhöriga, skilsmässor, mobbing på arbetsplatsen etc. Precis när det händer och allt rasar för en så tänker och känner nog de flesta att "det här kommer jag inte att fixa". På något vis fortsätter man ändå att sätta den ena foten framför den andra och reser sig igen, och många gånger kommer man ut "på andra sidan", som en starkare person än innan. Det verkar som att vi alla ska "tufsas" till lite av själva livet. Till alla er som har eller haft det tufft, tillängnar jag detta blogginlägget.

En av mina Facebookvänner hade lagt upp denna bilden.......

......och jag kan säga att jag vet exakt var den kommer att skita, åtminstone om den bor på Österlen. Varenda gång jag kör hem till mina föräldrar på Österlen så inträffar ett minst sagt märkligt "fenomen" - alla fåglar verkar tro att min bil är en offentlig rullande toalett. Visst, jag är inte heller stormförtjust i min Seat Leon, men jag tycker nog att den förtjänar ett något bättre betyg och öde än så. Det hela började i våras då jag bodde hemma hos mina föräldrar ett tag. Av de tre bilarna som stod på gården så var det endast min de sket på. Min pappa menade att den stod parkerad under ett träd (samma träd som deras bilar) och att jag borde flytta bilen till ett trädfritt område på baksidan av huset istället. Jag flyttade bilen och där fanns varken träd, ledningar eller något annat som de kunde sitta på, och bara "släppa sig". Trots detta blev bilen ideligen fullständigt "skit-bombad". De måste verkligen med precision tagit ut kursen och siktat för att sen kunna släppa sitt "bagage". Min pappa tycker att bilar ska se rena och fina ut, så han tvättade och tvättade om min bil ideligen. Detta har sedan upprepats ett antal gånger när jag åkt hem. För ett par veckor sedan så befann jag mig inte ens vid mina föräldrars hus utan var i min stuga i skogen. Jag hann inte mer än parkera bilen så började det. Morgonen efter "sanerade" min pappa bilen ännu en gång, innan jag skulle köra hem till Tostarpsgården, men jag hann inte ens av gården förrän de gett sig på bilen igen. Jag har nu fått för mig att färgen grå (min bil är mörkgrå) betyder "here is the spot fellows - unload", åtminstone bland fåglarna på Österlen.

Nu har midsommar passerat. Jag har alltid haft lite dubbla känslor vad det gäller den här helgen. Å ena sidan så innebär den många glada fester, men å andra sidan innebär det att det från och med nu blir mörkare för varje dag (det går på "fel" håll, så att säga). En positiv sak som brukar hänga ihop med denna helgen är att det börjar gå att hitta kantareller i skogen. I år har det i och för sig funnits kantareller ända från början av juni, men det är ovanligt tidigt. Sommartid är svampplockning ett av mina största nöjen. Jag älskar att gå runt i skogen i flera timmar och leta efter dessa gula delikatesser, och jag har bra ställen så det brukar bli mycket svamprätter sommartid. Ibland fräser jag bara upp en hel massa svampar tillsammans med lök och riktigt "frossar" - helt underbart gott. Igår var jag ute och "vittjade" ett par av mina ställen och resultatet ser ni nedan. Det blev varma mackor på kvällen. Mums!

Jag försöker göra saker så rätt och enligt "skolboken" det bara går, och ändå så lyckas det på något vis bli fel. Hur går det till? Här på campingen är jag tyst, lugn, hänsynsfull, sköter mitt och betalar min plats i tid. Trots det höll jag häromdagen  nästan på att bli vräkt från campingen av ägaren till densamma. Gissa om jag blev överrumplad...?? Det är andra gången sedan jag flyttade hit som jag fått det "onda ögat" på mig, vilket känns väldigt otrevligt. Första gången var i servicehuset - några dagar efter jag flyttat hit - när jag var in dit för att låna kylskåpet i köket en kort stund. Då kom ägaren och sa till mig att köken var endast för campinggästerna. Jag stirrade nog lite fånigt på honom eftersom jag trodde att jag hört fel - och frågade sedan vad jag var (om jag inte var campinggäst)? Enligt honom så var vi "långliggare" inte gäster, utan "boende" och det gick verkligen inte för sig att vi "överutnyttjade" köken och servicehuset, för då skulle de slitas ut på nolltid. Han sa också att det var en sådan självklarhet att det skulle inte ens behöva sägas muntligt. (Så dum i huvudet är jag alltså?) Jag fick också en rejäl skrapa för att kylskåpet var fullt av vaktmästarens mat. Efter den episoden har jag känt mig som en tjuv om natten som smyger in och "smygdiskar" när ägaren inte befinner sig här. Vet faktiskt inte om det är tillåtet att använda toan heller för här finns inga skrivna regler, så man får passa på när kusten är klar, så att säga.

Andra gången var för några dagar sedan, när jag flyttade min husvagn från en plats till en annan. Anledningen till att jag flyttade vagnen var att han som hade platsen innan mig (boende), skulle flytta och efterskänkte ett golv till förtältet. Istället för att såga itu golvet och lasta det, kändes det enklare att bara flytta vagnen. Jag berättade om mina planer för campingvärden några dagar i förväg - som inte hade några invändningar, och han hjälpte mig också med flytten. När allt var flyttat, kommer ägaren och skäller ut mig efter noter och berättar i väldigt tydliga ordalag att här är det minsann han som bestämmer och det är det enda som är viktigt, och är det så att jag inte fattar det så kan jag ta "mitt skit och försvinna härifrån". Sedan vänder han sig till min intet ont anande granne som råkar vara i närheten och säger att "det gäller dig också", till honom (vi vet fortfarande inte vad det var han hade gjort). Han vräkte av sig en hel del annat till mig som jag inte ens tänker lägga energi på att sätta på pränt, men det hela var väldigt otrevligt, och jag kände mig som om jag blivit "uppläxad" av rektorn i småskolan, och fått en anmärkning för dåligt uppförande.

Jag skulle nog behöva införskaffa "Campingregler for dummies" om det finns någon sådan. Eller så finns det kanske någon "Bootcamp" där sådana campingnoviser (idioter) som jag kan få lära oss alla självklarheter i "Hur man gör på camping" och träningsbo ett tag innan vi släpps lösa bland mer erfarna campare. Strunt samma, läser han detta så kanske jag får flytta i vilket fall. Jag har en plan B utifall. Synd bara om det skulle bli så, för här är väldigt fint.

Jag har varit och kitesurfat ett par dagar nu (kurs för nybörjare), och lyckades äntligen komma upp på brädan och åka några meter Jippie! Framgången både föregicks och efterföljdes i och för sig av ett antal flygturer (utan bräda, för den tappade jag i tidigt stadie) och krachlandningar på grunt vatten. Som tur är har jag alla kroppdelar i behåll och är bara en aning stel i kroppen (träningsvärk). Min kompis sa - att vid ett tillfälle var jag högt ovanför vattnet och "sprang" i luften, ha ha. Tur att inte DET blev dokumenterat. Jag är ju inte den enda kan tilläggas som råkar ut för dessa "failures". I förrgår när jag stod en bit ut i vattnet så ser jag helt plötsligt någon inne på stranden som skickat upp sin "kite" i luften. Personen i fråga börjar helt plötsligt att dras med av kiten längs stranden - först halvvägs flygande i luften och sedan släpandes på mage efter i sanden. Folk på stranden började springa åt alla håll för att undvika att bli "påkörda". När man sen trodde att han fått kontroll över situationen igen, råkade han dra i bommen = flygkraft, och försvann flygande rakt över strandvallarna upp bland taggbuskarna. Han hade tur och klarade sig tydligen med enbart en del rivsår, fick jag höra sen. Jag är väldigt glad att det inte var jag som stod för den "underhållningen". Som sagt det är många som får kämpa på vägen (vågen). Hittade en artikel om andra som gjort just det.

Carro Djupsjö delade med sig av hur hon tidigt i sin karriär misslyckade med att hänga upp och ned med kiten efter en motorbåt 186 gånger. Efter ett tag började folk ifrågasätta varför hon frivilligt utsatte sig för att kraschlanda på huvudet varje dag en hel sommar. 187:e gången satte hon tricket och idag är Carro och Anna några av Sveriges främsta internationella framgångar med flera VM-, och OS-medaljer bakom sig. Carro säger: "Lev för passionen, inte för prestationen."

Hela artikeln hittar ni här.

För någon vecka sedan var min yngre syster på snabbvisit i Sverige och på något annat ställe i Europa. Hon bor som jag nämnt tidigare, numera i Tasmanien. Igår när jag hälsade på hos mina föräldrar så frågade jag om de visste hur återresan gått. Min mamma berättade då att hon (min syster) hade haft en alldeles förskräcklig resa mellan London och Singapore. Min första tanke var då att det varit mycket turbolens och luftgropar, men det visade sig att obehaget var av en helt annan art. I sätet bakom min syster hade det suttit en man som i tidigt skede av resan tog av sig skorna och han hade en sådan fruktansvärd illaluktande fotsvett att min syster började må riktigt illa. Kvinnan som satt bredvid min syster fick en kraftig astmaattack av odören, vilket ledde till att kabinpersonalen fick förflytta henne till en annan plats och ge henne syrgas. Jag vill inte på något vis förringa min systers obehag - för jag kan tänka mig hur olidligt det måste vara att "sitta fast" i den stanken i ca 12 timmar och inte kunna göra ett dugg åt det - men situationen är ju ändå ganska komisk. Med sådana fötter skulle den här mannen i det närmaste kunna kapa planet. Det måste ju vara det perfekta vapnet som slipper förbi vilken säkerhetskontroll som helst, sen är det bara att ta sig in i cockpit och vifta med strumporna lite.

Jag är smått irriterad på att det är en katt som tar sig in i mitt förtält och pinkar där. Vem som helst kan ju gissa hur det luktar. Jag har sprayat hela tältet med något medel som heter "Piss off", men utan resultat. Antingen är medlet helt verkningslöst eller så är katten helt dum i huvudet och tolkar det som "Piss here". För att göra det hela ännu lite mer störande så påpekar min granne att "det luktar kattpiss i ditt förtält" VARJE gång han går in till mig - som om jag inte visste det vid det här laget. Hursomhelst så är jag verkligen trött på att känna denna osen. Funderar nästan på att ringa den där "Skrämningskonsulenten" Göran Frisk som förvisso är expert på fåglar men kanske har några bra skrämningstips för andra djur också. För er som inte läst mitt inlägg på Facebook är det kanske en nyhet att det finns en yrkestitel som är "Skrämningskonsulent" - det var det även för mig. Smått komiskt faktiskt, och jag undrar fortfarande vilka meriter som ska till för att kunna titulera sig som detta (ser han ut som Hulken, eller?). Annars kanske Anticimex har några bra tips. Jag måste helt enkelt lösa det för det går inte att vistas i förtältet för tillfället.